Tack vare insatser av lokalhistoriska entusiaster är det på många ställen lätt att hitta till platserna där de gamla torpen låg. I Fulltofta mitt i Skåne har Bodil Pedersen kartlagt torp-ruiner sedan slutet av 1970-talet. Ett jobb som hade varit betydligt svårare idag – de sista med egna torpminnen är nu döda.

Vasahus är en av de torpruiner i Fulltofta vars historia Bodil Pedersen har kartlagt. Detta var ett gråstenshus med halmtak som var sammanbyggt med stallet. Spisens placering var mitt i huset och syns till vänster i bilden.

Bebyggelsen på landsbygden är i ständig förändring. Nya hus kommer till, gamla förfaller och rivs. Åkrar växer igen, andra tillkommer.

Särskilt flyktig tycks torpbebyggelsen ha varit och ofta kan det vara svårt att förstå var ett speciellt torp som återfinns i de skriftliga källorna faktiskt låg i verkligheten.

Under 1970-talet och ett par decennier framåt genomfördes flera hundra så kallade torpinventeringar runtom i landet i försök att bevara kunskapen om den gamla bebyggelsen. Ofta var det hembygdsföreningar eller andra grupper av intresserade som gjorde arbetet, ibland med stöd från kommunala kulturnämnder eller studieförbund.

En av de som drog igång en torpinventering var Bodil Pedersen, som 1977 var nyinflyttad i Hörby i Skåne. På cykel for hon runt och utforskade sin nya hembygd och blev fascinerad av de många ruinerna efter torp i strövområdet Fulltofta nära Ringsjön.

Stiftelsen som ansvarar för skötseln av området föreslog att hon skulle försöka samla in och sammanställa information om torpen. Målsättningen var att sätta upp skyltar med torpens namn och vilka som hade bott där. Men projektet skulle komma att bli större än så.

– En granne till mig jobbade på Skånska Dagbladet och tyckte att jag skulle gå ut i tidningen och efterlysa äldre som mindes, säger Bodil Pedersen.

Artikeln gav stort gensvar och ett tiotal personer hörde av sig för att berätta vad de visste om Fulltoftas torp. Speciellt en man, Arthur Ericsson född i Fulltofta 1911, skulle visa sig vara en ovärderlig källa till kunskap. Med hans minnen av torpare födda så tidigt som på 1860-talet började Bodils kartläggning.

Porslinsskärvan som väckte minnen.

– Varje onsdag var vi ute i Fulltofta och tittade på ruinerna. Vi drack kaffe och åt kaka och jag antecknade alla detaljer han berättade.

Torpen i strövområdet låg alla under Fulltofta herrgård där torparna gjorde dagsverken. Med Arthurs och de andra äldres hjälp väcktes historien om dem till liv igen. Bodil Pedersen ägnade också mycket tid åt egen arkivforskning på Landsarkivet i Lund. Arbetet har egentligen aldrig avslutats och över fyrtio år efter att hon började fortsätter hon att samla information om torpen. Det kan handla om nyfunna berättelser och inte minst fotografier. Genom åren har hon sammanställt uppgifter om nästan femtio olika torp-lämningar i Fulltofta och sedan 2016, när hon började samarbeta med den pensionerade fotografen och originalaren Fred Lundberg, finns hela torpinventeringen på nätet: www.torpruiner.se.

Vissa av platserna för torpen har varit svåra att lokalisera. Men i terrängen finns oftast i alla fall vissa spår, till exempel rester av eldstäder och husgrunder.

– Det kan också finnas växter. Jag har hittat äppelträd, rosenbuskar, nypon och kaprifol.

Även under mark döljer sig lämningarna av torparlivet. En dag för tjugofem år sedan skulle Bodil Pedersen begrava sin gamla katt som hade dött. Hon hade sett ut ett vackert ställe vid ruinen efter torpet Linekull. Arthur Ericsson hade berättat hur han hade brukat sitta och fika just där med den siste torparen, Nils Johansson.  När hon satte spaden i marken fick hon upp en porslinsskärva.

– Nästa gång jag träffade Arthur så frågade jag honom hur porslinet såg ut när han var där och fikade.

Vitt med någon grön blomranka, beskrev Arthur, som hade ett mycket detaljerat minne.

– Han höll på att trilla av stolen när jag visade skärvan. Det var ju just det porslinet!

Arthur Ericsson är borta sedan många år, precis som de flesta andra med egna minnen av torparliv.

– Jag träffade på dem i elfte timmen. Nu är det inga kvar,
konstaterar Bodil Pedersen.

Inventeringar i flera landskap

Det har gjorts flera hundra torpinventeringar i Sverige, där man har märkt ut gammal bebyggelse på kartor och samlat uppgifter om torparna. Ofta har man också satt upp skyltar i terrängen för att markera var torpen har legat. Särskilt vanliga har torpinventeringarna varit i Småland, Västergötland, Dalsland och Halland.

Många inventeringar gjordes på 1970- och 1980-talen och finns bara i pärmar på hembygdsgårdar eller publicerade i de olika hembygdsföreningarnas medlemsskrifter eller årsböcker. Men allt fler har digitaliserats. En sammanställning (ej komplett) över torpinventeringar finns på
www.torpinventering.se.

I En liten bok om torp, torpare och torpinventeringar, utgiven av Sveriges hembygdsförbund 2015, finns många tips på hur man går tillväga för att göra en egen torpinventering. Boken är också en bra källa till kunskap om torparnas liv.

Text och foto: © Torbjörn Wester.